jag vet inte om jag riktigt visste. hur mycket skunkdagboken var för mig förrän, ja, nu. när jag måste skriva eller gå rockpoet eller bd on my ass. det var väl där daggan kom in, som sista hindret, sista i mörkret/själasnörpet/andlösheten innan min walk of shame (& desperation) till lokala syltan eller knivarna/saxarna/rakbladen. som jag aldrig kan göra mig av med (men när jag gör det kommer det alltid nya till slut. man kan inte vara utan trygghet i vardagen, om det så är lås på dörren & brandvarnare eller öl & rakblad.).
ah, nu är är jag väl sådär trött som meningen är att jag ska bli. det är alltid ett kämpande för att hitta ord, ett än värre för att våga dem & ett kval jag inte vet om jag kommer ut på andra sidan av för att visa dem.
jag gillade skunkdaggan för den var så privat, trots att vem som helst kunde snubbla över den kändes skunk alltid hemligt & tryggt. förstående. det tog lång tid, men jag vågade allt till slut lite där. det blev en trygghet, för än värre än att skriva till ingen alls men många ändå är att prata rakt till vem som helst, utan skydd av eftertanke, av att kunna välja & väga orden.
tryck på publicera, över avsatsen, dö en smula
ingen återvändo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar