herregud, vad jag saknar dagboken nu. du får vara min dagbok just nu. kan inte skriva på min egen sida. det är efter tolv och jag har huvudvärk. slutade precis chatta med min syster för jag borde sova, har bokat tvättid pensionärstidigt klockan sju för att försöka få bort fläckarna på mina fula jobbtröjor. det hela känns ganska oväsentligt. att säga godnatt till min syster kändes som om jag aldrig kommer att se henne mer. imorgon åker hon in på psyk.avdelning och jag hoppas verkligen att hon får mer hjälp där än hon fått hittills. det var min mamma som skrev om min syster, i ett mejl ikväll. i det mejlet skrev hon också att hon eventuellt har nya metastaser i levern igen. jag såg på six feet under, efter att jag läst mejlet för jag orkade inte prata om det, orkade inte tänka på det. i six feet under togs brendas bror in på psyk och nate fick reda på en eventuell allvarlig sjukdom. det där med att försöka fly verkligheten var inte på min sida ikväll. fast det är väl det jag mest gör annars. och ibland funkar det inte. ibland kastas man ut från den där bubblan och ibland är jag livrädd. för döden. den tycks ständigt vara i hälarna på de runt omkring mig. jag vet inte hur lång kommentar man kan skriva, kanske bäst att sluta. har en aning svårt att andas. jag försöker komma ihåg hur man andas som vanligt.
min mamma är hon med metastaserna. hon får cancer hela tiden. min syster är den med ångesten. min pappa är den med ms. jag är den som borde, för att skapa lite balans, vara mer normal.
du behövde inte svara något och jag hoppas du inte kände alltför stor press på dig att välja ord. men tack! framförallt behövde jag att ha någon slags fristad (skrivmässigt). det är okej här. mamma har inte fått veta än (tror jag) helt hur det är, men troligtvis är det som förra gången, att metastaserna inte är livshotande men att operation ändå krävs, då de blir större annars. min syster verkar trivas på avdelningen. det är väl skönt att lämna hemmiljön som antagligen är förknippat med en massa ångest (sitter i väggar, golv och tak). men inte pratat så mycket med henne. prata. det är svårt att prata. jag har inte sagt till så många hur det är. för jag orkar inte med att det alltid är något negativt som händer med mammafamiljen. själv hoppar jag väl in i den där förträngelsebubblan till nästa gång..
herregud, vad jag saknar dagboken nu. du får vara min dagbok just nu. kan inte skriva på min egen sida. det är efter tolv och jag har huvudvärk. slutade precis chatta med min syster för jag borde sova, har bokat tvättid pensionärstidigt klockan sju för att försöka få bort fläckarna på mina fula jobbtröjor. det hela känns ganska oväsentligt. att säga godnatt till min syster kändes som om jag aldrig kommer att se henne mer. imorgon åker hon in på psyk.avdelning och jag hoppas verkligen att hon får mer hjälp där än hon fått hittills. det var min mamma som skrev om min syster, i ett mejl ikväll. i det mejlet skrev hon också att hon eventuellt har nya metastaser i levern igen. jag såg på six feet under, efter att jag läst mejlet för jag orkade inte prata om det, orkade inte tänka på det. i six feet under togs brendas bror in på psyk och nate fick reda på en eventuell allvarlig sjukdom. det där med att försöka fly verkligheten var inte på min sida ikväll. fast det är väl det jag mest gör annars. och ibland funkar det inte. ibland kastas man ut från den där bubblan och ibland är jag livrädd.
SvaraRaderaför döden. den tycks ständigt vara i hälarna på de runt omkring mig. jag vet inte hur lång kommentar man kan skriva, kanske bäst att sluta. har en aning svårt att andas. jag försöker komma ihåg hur man andas som vanligt.
min mamma är hon med metastaserna. hon får cancer hela tiden. min syster är den med ångesten. min pappa är den med ms. jag är den som borde, för att skapa lite balans, vara mer normal.
SvaraRaderaoj, alltså, bara nej:(
SvaraRaderaså alldeles fruktansvärt!
(jag har inte varit så bra senaste veckan sådär, så jag har inte riktigt klarat veta vad att säga förrän nu)
hur illa är det ställt med din mamma?
min mamma hade bröstcancer för några år sen. hon överlevde det, men fy vilken hemsk resa behandlingen är...
(jag älskar six feet under, btw)
hur är det med DIG?
skriv när du vill, vad du vill & hur mycket du vill här om du behöver få det ur dig.
du behövde inte svara något och jag hoppas du inte kände alltför stor press på dig att välja ord. men tack! framförallt behövde jag att ha någon slags fristad (skrivmässigt). det är okej här. mamma har inte fått veta än (tror jag) helt hur det är, men troligtvis är det som förra gången, att metastaserna inte är livshotande men att operation ändå krävs, då de blir större annars. min syster verkar trivas på avdelningen. det är väl skönt att lämna hemmiljön som antagligen är förknippat med en massa ångest (sitter i väggar, golv och tak). men inte pratat så mycket med henne. prata. det är svårt att prata. jag har inte sagt till så många hur det är. för jag orkar inte med att det alltid är något negativt som händer med mammafamiljen. själv hoppar jag väl in i den där förträngelsebubblan till nästa gång..
SvaraRadera